Pappa
När livet stannar upp...
Min pappa somnade in i tisdags. Saknaden och tomheten är stor. Även om vi visste åt vilket håll det gick, så är man aldrig förberedd, trots allt.
Saknaden och känslorna är så djupa och privata, så jag kommer inte att skriva något mer om det här på bloggen. Lite konstigt känns det att skriva om det överhuvudtaget, men jag kom fram till att det skulle kännas ännu märkligare att inte nämna det alls.
Pappa och jag delade intresset av trädgård och odling (liksom min mamma), och något av det sista vi pratade om var att han skulle flytta sina hortensiabuskar och jag berättade om vilka fröer jag hade sått. Pappa lyssnade intresserat och var säker på att det skulle bli fint...
Det är i den andan jag kommer att fortsätta mina inlägg här. Pappa behåller jag själv i mitt hjärta.
Kram
