När livet stannar...
Min kära mamma, mina barns mormor och de små systrarnas och lilla Tyras mormorsmor gick bort den 29 augusti.
Saknaden är stor. Hon var så engagerad och stark, brydde sig så mycket om hela sin stora familj. Mamma har lämnat avtryck överallt i vår vardag, vilket gör att det känns så overkligt att hon är borta.
Försöker nu att ändå glädjas åt att mamma fick leva sitt liv som hon ville, omgiven av sin familj (jag har också två bröder med familjer), som var högprioriterat för henne. Hon fick också bo kvar i huset tillsammans med pappa, och sköta om den fina trädgården med alla blommor ända till slutet. Mamma var tacksam och glad och stolt, vilket hon gärna berättade för oss.
Begravningen, vår sista hyllning till mamma, blev väldigt vacker, med otroligt mycket blommor, fin sång av solist och musik av kantor och flöjtist.
Min saknad är stor och jag bär med den i mitt hjärta. Jag kommer dock inte att skriva mer om den här på bloggen, eller lägga upp några mer bilder, då det är så privata och personliga känslor som jag vill behålla för mig själv och min familj.
Mina och makens blommor.
Våra barns blommor till mormor.
...och det söta pärlhjärtat som lilla Olivia gjort till gammelmormor, från de små systrarna.
(I övrigt var kyrkan, som sagt, fyllt av vackra blommor, och pappas krans var otroligt fin, men jag visar inte mer än det som just är från oss med respekt för det privata.)
Sov gott lilla mamma.
